Järnvägen som plötsligt försvann

På onsdagslunchen kände vi plötsligt en konstig känsla av oro i magen, en sån där oro när något oförklarligt håller på att hända. En konstig men ändå euforiskt och upprymd känsla av att tiden håller på att rinna ut någonstans, men vart? Vi begav oss söderut denna ljumna och klara höstdag utan att egentligen veta vart vi skulle. Man skulle ju lätt kunna tolka känslan som att det var något man omedvetet har snappat upp i mediebruset och som man plötsligt kom till insikt i.

Efter ett par timmars åkande så fann vi en man på en veranda, sysselsatt med att sätta upp lite bättre utomhusbelysning nu när hösten sänkt sitt mörker över en byggd som sakta höll på att tjäna ut sitt syfte. Mannen berättar att morgonen börjat i sitt vanliga lunk. Han hade gett den 12-åriga hankatten frukost samtidigt som han drack sitt kaffe på bit och såg ut över de dimhöjda öarna i åkerlandskapet. Så här hade mornarna startat sedan den gamle mannen för många år sedan låst sitt skåp och lämnat verkstaden han arbetat i hela sitt liv, för att ge sig den tid han förtjänat efter nästan ett helt livs slit. Den här morgonen blev dock inte riktigt som vanligt då tiden plötsligt skulle riva av ytterligare ett blad i en passerad historia; det här var dagen då den sedan länge nerlagda järnvägen plötsligt började att försvinna......

I många år har den gamla järnvägen mellan Åkers styckebruk och Eskilstuna legat vilande efter att ha ersatts med en ny och modernare som väljer den raka vägen före att passera genom en mängd små och sakta döende samhällen. Vi var där på eftermiddagen efter den förmiddag som slyn försvann, spåren rycktes upp och bryskt slängdes på sidan för att kapas upp och skeppas till den skrikande råämnesmarknaden. Nu skulle järnets väg försvinna och landskapet få ett tomt sår utan spår....

Tillbaka till start

  R.I.P NrSlJ

Tillbaka till start

©  Team Timebandits™ 2005  Alla bilder och text på denna sida skyddas av upphovsrättslagen